03 mar Sexuella övergrepp mot barn på internet – ett krav på filminspelning i realtid?
Att vuxna förövare sexuellt utnyttjar barn genom internet blir allt mer vanligt förekommande. Skype och andra liknande verktyg för videosamtal används i syfte att förmå barn att på film utföra sexuella handlingar. En förövare kan på så vis genom internet utsätta brottsoffret för övergrepp utan att befinna sig på samma fysiska plats. År 2015 fastslog Högsta domstolen att den dåvarande bestämmelsen om sexuella övergrepp mot barn träffade sådana situationer där förövaren genom videosamtal i realtid förmår brottsoffret att onanera. Kravet på att gärningsmannen måste genomföra en sexuell handling med ett barn ansågs därmed även omfatta situationer utöver det fysiska rummet. Domstolen konstaterade alltså att genomförandet av sexuella handlingar även kan ske i det virtuella rummet, på internet, när brottsoffer förmås onanera på sig själv inför förövare via videosamtal. Genom 2015-års fall blev det sammanfattningsvis möjligt att straffa förövare som utsätter barn för sexualbrott på distans via internet.
Straffbestämmelsen om sexuella övergrepp mot barn prövades igen av Högsta domstolen i slutet av 2018 (med tillämpning av sexualbrottslagstiftningen i dess lydelse före den 1 juli 2018). Domstolen prövade denna gång huruvida en förövare kan dömas för sexuellt övergrepp mot barn genom att via internet förmå ett barn att genom bl.a. penetration onanera på sig själv, filma detta och sedan överföra videosekvenserna till gärningsmannen. Den betydande skillnaden mot för 2015-års fall var alltså att barnet inte förmåddes utföra de sexuella handlingarna i realtid inför gärningsmannen. Domstolen beskrev gärningen som att den bestod i ett tidsmässigt uppdelat förlopp där förövaren och brottsoffret var närvarande under olika delar av förloppet. På grund av att den tidsmässiga uppdelningen – att gärningen inte skedde inför förövaren – ansåg domstolen att det inte var möjligt att döma gärningsmannen för sexuellt övergrepp mot barn.
Den nya sexualbrottslagstiftningen från 2018 avseende sexuella övergrepp mot barn har samma lydelse som den äldre bestämmelsen: ”den som med ett barn […] genomför en annan sexuell handling”. Till skillnad från den äldre sexualbrottslagstiftningen framgår det dock av förarbetena till den nya lagstiftningen att det i lagtexten inte uppställs ett krav på att brottsoffret måste förmås utföra de sexuella handlingarna inför gärningsmannen. Även Högsta domstolen i 2018-års avgörande antyder att den nya lagstiftningen skulle kunna omfatta handlingar med ett tidsmässigt uppdelat förlopp. Eftersom brottet i 2018-års avgörande ägde rum innan den nya lagstiftningen trädde ikraft tillämpades dock den äldre lagstiftningen. Domstolen kunde därför inte ta hänsyn till förarbetena till den nya lagstiftningen.
Sammanfattningsvis kan den nya sexualbrottslagstiftningen tillåta att förövare ställs till svars för sexuella övergrepp mot barn till en högre utsträckning. Bland annat på så vis att bestämmelsen inte är begränsad till situationer där övergreppen sker i realtid inför gärningsmannen. Denna fråga har dock ännu inte prövats av Högsta domstolen.
Vi menar mot bakgrund av detta att sexuella övergrepp som sker på distans med ett tidsmässigt uppdelat förlopp numera bör anses vara kriminaliserat. Eftersom handlingen har en påtaglig sexuell prägel och därmed kan anses vara ägnad att kränka barnets sexuella integritet ska handlingen medföra straffansvar. Vi anser att den nya sexualbrottslagstiftningen i detta hänseende svarar mot ett behov som finns i samhället. När alltfler barn utsätts för sexuella övergrepp i det virtuella rummet måste vi ha en ändamålsenlig lagstiftning som möjliggör att gärningsmännen döms för dessa övergrepp