23 jun Dold samäganderätt till fastighet preskriberas inte
Ett man och en kvinna ägde hälften var av den fastighet de gemensamt bodde i. Senare överlät mannen sin hälft av fastigheten på sin sambo. När parterna senare separerade hävdade mannen att anledningen till att han hade gett sin sambo sin del av huset var för att han ville skydda egendomen från utmätning för de skatteskulder som han då hade och som han senare försattes i konkurs för. Mannen hävdade således att överlåtelsen var en skentransaktion och att han och sambon hade varit överens om skenhandlingen. Vid bodelningen som ägde rum 13 år efter gåvotillfället hävdade mannen att han hade så kallad dold samäganderätt till fastigheten och att den borde delas mellan parterna som om den hade varit samägd.
Hustrun bestred mannens yrkande och hävdade att hans krav var preskriberat enligt Preskriptionslagen (enligt vilken en fordran preskriberas efter tio år om inte något preskriptionsavbrott görs).
Högsta domstolen fastställde att mannens krav inte var preskriberat och att han därför hade bättre rätt än f d sambon till hälften av fastigheten. Domstolen påpekade att dold samäganderätt är en ekonomisk skyddsfunktion och att det därför är olämpligt att ett sådant krav ska preskriberas, bl a för att kravet ”sällan manifesteras under den tid samboendet pågår”. Högsta domstolen anför att, om det kan visas att parter från början hade varit överens om ett samägande, skulle det vara
anmärkningsvärt om fordran skulle preskriberas.