NY DOM – MAMMA FÖRLORAR VÅRDNADEN TILL VÅLDSDÖMD PAPPA. ÄR INTE POSITIVT INSTÄLLD TILL PAPPAN

NY DOM – MAMMA FÖRLORAR VÅRDNADEN TILL VÅLDSDÖMD PAPPA. ÄR INTE POSITIVT INSTÄLLD TILL PAPPAN

Ytterligare en dom som ger en våldsutövande förälder vårdnaden om barn. För oss som dagligen arbetar med mäns våld mot kvinnor och barn känns den utveckling som sker både främmande och skrämmande. Vi frågar oss hur det är möjligt att de myndigheter som är satta att skydda barn om och om igen sviker dem. Varför tas inte de skadliga effekter våldet ger på allvar? Varför tvingas barn att leva med våldsverkande föräldrar? Det är obegripligt.

I detta fall som nyligen avgjordes av hovrätten hade en pappa vid flera tillfället misshandlat och hotat mamman, även framför det treåriga barnet. Mamman och barnet bodde inledningsvis på skyddat boende och kontaktförbud utfärdades mot pappan. Han åtalades också för grov kvinnofridskränkning men dömdes för två fall av misshandel.
I den tvist som inleddes kring barnet berättade pappan hos familjerätten att han slagit mamman sju till åtta gånger under deras förhållande. Barnet hade också bevittnat pappas våld mot mamma.

Mamman fick interimistisk (tillfällig) ensam vårdnad och pappan gavs umgängesrätt. Flera umgängen kom dock att ställas in, främst på grund av barnets sjukdom men också av andra skäl. Mamman kände rädsla och obehag inför att behöva möta pappan för överlämning vid umgänge men möjliggjorde ändå umgänge mellan pappan och barnet.

Rätten ska vid avvägningen om vårdnad alltid ta barnets bästa i beaktande. Lagstiftaren har särskilt påpekat att särskild hänsyn ska tas till bland annat risk för våld mot barnet eller andra i familjen, risk för att barnet ska bevittna våld samt barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrar. Häri ligger ett stort problem och det är att många domstolar i dag tillämpar och tar mer hänsyn till barnets rätt till en nära och god kontakt med båda föräldrar än till förekomsten av våld. Detta utan att någon ställer sig frågan om barn kan ha en nära och god kontakt med en förälder som utövat våld, vad en god och nära kontakt egentligen är eller hur barnets goda och nära kontakt med den våldsutsatte föräldern påverkas vid en överflyttning av barnet till våldsutövaren.

När det är dags för huvudförhandling i förevarande fall bor mamman och barnet inte kvar på skyddat boende men har skyddade personuppgifter. Domstolen konstaterar att det föreligger så pass omfattande samarbetssvårigheter att gemensam vårdnad inte är möjlig. Istället för att ge ensam vårdnad till omsorgspersonen, d.v.s. mamman i detta fall, och beakta pappans våldshistorik, tittar domstolen enbart på vem som bäst kan tillgodose barnets behov av nära och god kontakt med båda föräldrarna. Detta trots att mamman vid huvudförhandling medgett pappas umgängesyrkande om varannan helg. Tingsrätten väljer helt okritiskt att anförtro vårdnaden till pappan och detta då mamman påstås vara oförmögen att ”medverka lojalt ” jämtemot pappan. Mamman blir alltså bestraffad för att hon är rädd för sin våldsutövare och orolig för barnet.

Målet överklagas till hovrätten men istället för att omvärdera bedömningen, väljer hovrätten att gå på tingsrättens bedömning. Så här resonerar hovrätten kring mammans inställning och om det våld som pappan utsatt mamman för:

”Mammans negativa inställning kan inledningsvis förklaras med att hon har blivit utsatt för våld och befann sig i en utsatt situation på ett skyddat boende. Enligt hovrättens mening har det dock inte framkommit något i målet som medför att mamman därefter har haft fog för sitt agerande”.

Någon egentlig riskbedömning kring fortsatt våld görs varken av tingsrätt eller hovrätt och inte heller av familjerätten. Dessa myndigheter väljer istället att fokusera mer på mammans ”negativa” inställning till pappan än vid pappans bevisade våldsproblematik. Detta trots att man konstaterar att pappan har vissa svårigheter att hantera relationskonflikter. Med detta blir det tydligt att myndigheter inte är tillräckligt insatta i konsekvenser av våld och våldets komplexitet för att kunna avgöra barns framtid i dessa svåra mål.

Vi arbetar dagligen med våldsutsatta och kan se att det ställs mycket höga krav på den förälder som utsätts för våld i efterkommande processer om barn. Våldsutsatta föräldrar förväntas att i absurdum att samarbeta med sina våldsverkare och de måste under alla omständigheter se till att barnen har kontakt med den våldsverkande föräldern. Om detta inte sker riskerar den våldsutsatte, som i detta fall, att förlora vårdnaden om barnet och barnet måste då bo hos en våldsutövande förälder. Hur är det ens möjligt kan man fråga sig?

Det finns förstås många förklaringar till det men en förklaring är att myndigheter synes tro att våldet tar slut efter separation trots att det ofta är precis tvärtom. Våldet fortsätter men ter sig helt enkelt i andra former än tidigare. Mitt i allt detta står barnen. Barn som inte sällan tvingas till umgänge med en förälder de med all rätt är rädda för och inte vill träffa.

Myndigheter synes också tro att alla föräldrar är goda, vill väl och är bra för sina barn. Tyvärr är det inte så verkligheten ser ut och det är barnen som får betala priset när myndigheters föreställningar om det goda föräldraskapet avgör vad som är bäst för barn.

I detta fall beslutar rätten på rekommendation av familjerätt att ett mycket litet barn, som alltid bott tillsammans med mamma och som dessutom bevittnat pappas våld mot mamma, ska flyttas över till en pappa med våldshistorik. I tingsrätten spelar således den så kallade kontinuitetsprincipen ingen som helst roll. I hovrätten däremot säger man att barnet nu bott hos pappan i sex månader, att det har fungerat bra och att barnet därför ska fortsätta bo tillsammans med pappan. Hovrätten anser alltså att den kontinuitet som tingsrätten tidigare brutit mot är av betydelse för vart barnet ska bo.

Är det rimligt ? Vi tycker inte det utan menar att det istället är tydligt att våldskompetensen hos domstol och familjerätt omgående måste stärkas. Att anklaga en våldsutsatt mamma för att vara obefogat negativt inställd till pappan är absurt menar vi och innebär indirekt att samhället sanktionerar våld. Hovrätten ger ingen förklaring till vad mammans ”obefogade” negativa inställning skulle bestå i annat än att mamman ställt in umgänge vid sjukdom hos sig själv eller barnet samt att hon efter tingsrättens dom skulle ha gjort flera orosanmälningar kring barnet. Att mamman trots sin ”negativa inställning” till pappan tillgodosett umgänge då hon och barnet varit friska är inget som verkar spela någon som helst roll och inte heller det faktum att inte bara mamman utom också pappan har anmält oro för barnet efter tingsrättens dom.