Våldtäkt vid överrumpling – en ny utmaning för rättstillämparen

Våldtäkt vid överrumpling – en ny utmaning för rättstillämparen

En av flera skillnader som den nya sexualbrottslagstiftningen baserad på frivillighet har givit är ett utvidgat tillämpningsområde. Exempel på detta är gärningar som tidigare bedömdes vara ett sexuellt ofredande enligt brottsbalken 6 kap. 10 §. Detta förutsätter givetvis att gärningarna i fråga når upp till den nivå som krävs för att bestämmelsen ska bli tillämplig. I förarbetena till den nya lagen nämns som exempel på sådana fall de så kallade överrumplingsfallen. Dessa överrumplingsfall är exempelvis sexuella handlingar som utförs i folksamlingar under konserter eller festivaler eller liknande arrangemang.

I december 2018 dömde Kalmar tingsrätt den åtalade till ansvar för våldtäkt avseende en sexuell handling som utförts nattetid under en konsert. Göta hovrätt valde dock i slutet av februari att ändra tingsrättens dom och istället fria den tilltalade från ansvar till brott. Hovrätten konstaterar i domskälen att målsäganden har beskrivit händelseförloppet på ett detaljerat och trovärdigt sätt. Hon har berättat om att gärningsmannen under en konsert förde in fingrar i hennes underliv. Målsäganden reagerade omedelbart på det hon blev utsatt för genom att vända sig om hastigt, konfrontera gärningsmannen och kontaktade polisen i anslutning till övergreppet. Hovrätten konstaterade att det inte föreligger något rimligt tvivel om att hon utsattes för ett övergrepp. Det som enligt hovrätten var knäckfrågan var om det var ställt utom rimligt tvivel att det var den misstänkte som begick gärningen och om det kan uteslutas att målsäganden tog miste på vem som var gärningsmannen. Det framgår i domskälen att ingen såg att det var den åtalade som utförde gärningen. Hovrätten menar att målsäganden drog slutsatsen utifrån att det var den misstänkte som stod närmast när hon vände sig om och att han försökte springa därifrån när hon konfronterade honom. Hovrätten lägger även vikt vid att det rört sig om ett hastigt händelseförlopp och att den misstänkte befunnit sig i ett gäng som var ca en meter ifrån målsäganden. Att hon skulle missta sig är inte enligt hovrätten troligt men händelseförloppet var snabbt och många rörde sig i närheten. Med tanke på att det befann sig många andra personer i närheten vid gärningsögonblicket kan det enligt hovrätten inte uteslutas att det var någon annan än den misstänkte som begick den brottsliga gärningen och som sedan snabbt förflyttade sig för att undgå upptäckt. Utöver detta saknades det annan bevisning än målsägandens och vittnes utsaga. I sitt beslut att fria den misstänkte framför även hovrätten att anledningen till att han sprang därifrån enkom kan bero på att han blev konfronterad samt det faktum att han stannade kvar på konsertområdet talar för att det inte var den misstänkte som begick den brottsliga gärningen. Av nämnda skäl ansåg inte hovrätten det vara styrkt att den misstänkte begick den brottsliga gärningen och friade, till skillnad från tingsrätten, gärningsmannen från ansvar för våldtäkt.

I domen ville två skiljaktiga understryka att målsäganden har berättat om att när hon kände fingret/fingrarna i sitt underliv ryckte hon till nästintill direkt och vände sig om och att fingrarna lämnade som en följd av denna reaktion. Det var ingen annan än den misstänkte som vid gärningsögonblicket befann sig på sådant avstånd att hen hade kunnat genomföra den brottsliga gärningen. De skiljaktiga konstaterar även att överrumplingsfallen rör sig om situationer där den sexuella handlingen utförs på ett sätt att offret överrumplas av den, en situation där frivilligt deltagande normalt inte föreligger. Utöver detta påtalas att överrumplingsfallen är förenade med en påtaglig kränkning och att handlingen i dess natur inte kan vara annat än kortvarig. Det förhållande att gärningen är kortvarig och har avbrutits vid målsägandens reaktion kan inte i överrumplingsfallen innebära att gärningen är att anses som mindre grov. Detta var något som tingsrätten inte ansåg vara fallet och var av motsatt uppfattning, nämligen att gärningen med hänsyn till det korta händelseförloppet var att anse som mindre grovt.

Vi instämmer med det som skiljaktiga framförde i hovrätten och anser således att rätten i sin bedömning av överrumplingsfallen måste inneha förståelse och kunskap kring hur en brottslig gärning under sådana omständigheter begås. Det faktum att händelseförloppet är ett kort sådant anser inte vi kan utgöra en omständighet som kan motivera att brottet är att betrakta som mindre grovt. Vi menar att det ligger i överrumplingsfallens natur att det rör sig om ett kort händelseförlopp.

Vi ser det som självklart att målsäganden i detta fall hade en möjlighet att identifiera den misstänkte. Det måste anses vara uteslutet att det var någon annan än den enda person som befunnit sig inom det avstånd att det sexuella övergreppet fysiskt sett var möjligt att utföra. Den nya sexualbrottslagstiftningen är ägnad att träffa förevarande typ av situationer men genom att argumentera på det sätt majoriteten i hovrätten gör urholkas det tänkta tillämpningsområdet.