29 sep De nya reglerna om hedersrelaterat våld och förtryck – vad har hänt sedan ikraftträdandet?
De senaste åren har det skett flera förändringar i syfte att öka skyddet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Detta arbete har tidigare resulterat i bland annat 2019-års lagändring om skärpta regler för erkännande av utländska barnäktenskap. Denna lagändring innebar ett undantagslöst förbud mot att erkänna utländska barnäktenskap i det fall en av personerna är ett barn vid prövningen. Arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck har vidare resulterat i slopade preskriptionstider gällande könsstympningsbrott.
Den 1 juli 2020 trädde ytterligare regler om hedersrelaterat våld och förtryck i kraft. Först och främst infördes en möjlighet att belägga ett barn med utreseförbud om det finns en påtaglig risk för att barnet förs utomlands eller lämnar landet i syfte att ingå äktenskap/äktenskapsliknande förbindelse eller utsättas för könsstympning. Utöver utreseförbudet infördes också ett barnäktenskapsbrott och hedersmotiv infördes som straffskärpningsgrund, vilket innebär att ett hedersmotiv ska leda till ett högre straff vid alla typer av brott.
Den lagändring som kunde förväntas ge ett resultat tidigast är utreseförbudet. Denna lagändring utgör ett praktiskt verktyg för myndigheterna som kan användas när det finns en påtaglig risk att barnet kommer föras utomlands eller själv vill lämna landet för att ingå äktenskap eller könsstympas. Det krävs i dessa fall konkreta uppgifter som talar för att det kommer ske. De konkreta uppgifterna kan vara uppgifter från t.ex. skola, sjukvård eller barnet själv. Barnets vilja ska endast tas hänsyn till i de fall barnet uttrycker att hen intevill resa utomlands. Om barnets vilja är att resa utomlands ska viljan inte vara avgörande för beslutet. Lagändringen syftar till att motverka även frivilliga utresor med dessa syften.
Redan före denna lagändring fanns möjligheten att hindra att barn förs utomlands genom att tvångsomhänderta barn med stöd av LVU. Eftersom detta är en mycket ingripande åtgärd mot barnen är kraven höga för att ett tvångsomhändertagande ska kunna ske. Kraven att besluta om ett utreseförbud är inte lika höga som kraven för att besluta om ett tvångsomhändertagande. Detta göra att socialnämnden snabbare kommer kunna gå in med ett beslut om utreseförbud.
Ett beslut om att tvångsomhänderta ett barn är dessutom inte alltid tillräckligt för att skydda barnen från att föras utomlands. Dels kvarstår möjligheten för barnets familj/nätverk att söka upp barnen och dels är det vanligt förekommande att äldre barn avviker från placeringen och återvänder till familjen. Det fanns i dessa fall inget praktiskt hinder för att hindra att barnen skulle föras utomlands. Efter den 1 juli finns nu möjligheten att förena ett tvångsomhändertagande med ett beslut om utreseförbud. Utreseförbuden kan således också agera extraskydd när ett tvångsomhändertagande inte är tillräckligt.
I praktiken innebär ett förbud om utreseförbud att bland annat att barnets pass kan återkallas, passhinder och spärrmarkeringar. Ett beslut om utreseförbud fattas av förvaltningsrätten och ska omprövas efter sex månader. I de fall socialnämnden anser att det är sannolikt att ett utreseförbud behövs och att förvaltningsrättens utreseförbud inte kan avvaktas får socialnämnden fatta ett tillfälligt beslut omgående.
Än så länge visar lagändringen den 1 juli ett mycket gott resultat och utreseförbudet har prövats i domstol flera gånger. Vid en sammantagen bedömning bör det kunna konstateras följande. Domstolarna lägger stor vikt vid om barnen själv har uttryckt en rädsla att tvingas in i äktenskap vid en resa, detta oaktat om barnet själv ändrar sina uppgifter under processens gång. Praxis är tydlig avseende barnets vilja då domstolarna endast tillmäter barnets vilja betydelse i det fall det talar för ett utreseförbud. När socialnämnden har beslutat om ett utreseförbud har dessa beslut i merparten av fallen fastställts av antingen förvaltningsrätten eller kammarrätten.
I ett fall när ett barn avvek från en placering och föräldrarna uppgav att barnet redan hade rest utomlands, varför det då inte heller skulle finnas skäl för utreseförbud, bedömde kammarrätten att föräldrarnas uppgifter om att barnet rest utomlands inte kan tillmätas betydelse eftersom underlaget för det inte var tillräckligt starkt. Kammarrätten bedömde ändå att det fanns skäl för ett utreseförbud. Detta visar att domstolarna kräver ett tydligt underlag för att det ens ska beakta uppgifter som talar för att det inte längre finns behov för utreseförbud.
Utreseförbudet ska ses som en skyddslagstiftning, trots att det är ingripande, som finns där för att skydda barn från hedersrelaterad brottslighet. Domstolarna i de högre instanserna har varit eniga i frågan om att uppgifter som talar föratt barnen ska beviljas utreseförbud ska tillmätas avgörande betydelse. Detta är ett stort steg i rätt riktning och denna lagändring har således visat sig vara mycket effektiv. Vi avvaktar du praxis rörande barnäktenskapsbrottet och hedersmotiv som straffskärpningsgrund och hoppas att de är lika effektiva som utreseförbudet.