09 jul Efter nästan fem års familjehemsplacering måste flickan flytta hem till sin mamma
Flickan omhändertogs när hon var två veckor gammal pga att hon misshandlats av sin far som dömdes för grov misshandel till fyra års fängelse. Flickan fick flera skelett-och skallfrakturer samt blödningar i hjärnan. Mamman var också åtalad men friades. Båda föräldrarna hävdade att ”någon annan” hade utfört misshandeln. Flickan omhändertogs enligt lagen om vård av unga och placerades i ett familjehem-
Mamman skilde sig så småningom från pappan och ville då få tillbaka dottern. Mamman menade att hon nu var skild och att hon hade accepterat att pappan blev dömd för misshandeln. Hon hade också vårdnaden om flickans storebror vilket hon anförde som ett argument för att få flickan tillbaka. Mamman uppgav också att hon förstod att överflyttandet av flickan måste ske gradvis under en längre tid utifrån flickans behov, hon var villig att låta flickan fortsätta att träffa familjehemsföräldrarna och hon uppgav att hon inte skulle medverka till att flickan fick träffa sin biologiska far utan umgängesstöd.
Flickan hade ett fysiskt handikapp och särskilda vårdbehov. Hon hade en skörhet och känslighet utöver det vanliga. Hon upplevde sina familjehemsföräldrar som sina ”riktiga” föräldrar.
I lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) finns en bestämmelse om flyttningsförbud vilket innebär att socialnämnden ska respektera den känslomässiga bindning som barnet utvecklat till sina familjehemsföräldrar. Det finns också en möjlighet för socialnämnden att begära överflyttning av vårdnaden från mamman till familjeföräldrarna. Enligt en LVU-bestämmelse är socialnämnden ålagd att överväga en vårdnadsöverflyttning när en placering har varat i tre år.
Högsta förvaltningsdomstolen (fd Regeringsrätten) framhöll att det finns en klar gräns mellan de rekvisit som krävs för vård och de som ligger till grund för vårdnadsöverflyttning och flyttningsförbud, vilket innebär att domstolen inte kan ta hänsyn till att flickan eventuellt skulle fara illa av att flytta hem till sin mamma och förlora de människor till vilka hon hade anknytning. Högsta förvaltningsdomstolen kom fram till att mamman nu lever under andra förhållanden än hon gjorde när flickan omhändertogs och att det numera inte heller finns någon risk för att flickans hälsa skulle skadas och att det således inte längre finns någon grund för LVU-vård. De brister som mamman har är inte så allvarliga att de räcker för ett fortsatt omhändertagande av barnet enligt LVU. I detta mål fanns inget yrkande om överflyttning av vårdnaden till familjehemsföräldrarna eller flyttningsförbud varför domstolen beslutade att LVU-vården skulle upphöra.