27 apr Fd makar måste fortsätta att äga fd gemensamma bostaden med hälften var efter skilsmässan
Efter skilsmässan 2009 vände sig de två fd makarna till en bodelningsförrättare bl a därför att de var oense om vem som skulle tilldelas den gemensamma bostaden som bestod av en gammal gård med skogmark. Bodelningen klandrades till tingsrätten vars dom överklagades till hovrätten.
Hovrätten konstaterade inledningsvis att bostaden hade varit parternas gemensamma bostad och gården hade huvudsakligen använts som deras hem. Paret hade förvärvat gården tillsammans för att bo i den. Ingen av dem hade någon anknytning till gården innan de köpte den.
För att avgöra vem som ska få en gemensam bostad sig tilldelad ska det göras en prövning av vem av parterna som är i bäst behov bostaden. För det fall någon av parterna är boendeförälder är det oftast den föräldern som får bostaden sig tilldelad. Om någon av parterna har sitt företag eller liknade i bostaden kan det vara ett argument för att få bostaden sig tilldelad.
Hovrätten fann att gården hade stort affektionsvärde för båda parterna. Båda parterna uppgav att de hade för avsikt att bedriva verksamhet i anknytning till gården när/om de fick gården sig tilldelad men fram till hovrättens dom hade ingen av parterna behov av gården för sin egen försörjning eftersom båda hade fast anställning. Båda parterna hade ekonomisk möjlighet att driva och förvalta gården för överskådlig framtid. Hovrätten konstaterade också att ingen av dem hade större behov av gården än den andra pga ålderdom eller sviktande hälsa. Ingen av parterna hade skaffat sig någon ny bostad, båda parterna hade emellertid råd att skaffa sig annan bostad. Mannen bodde temporärt i ett rum i en fastighet där han hade sin verksamhet. Kvinnan hade fått kvarsittanderätten till gården fyra år tidigare i samband med äktenskapsskillnaden och parternas gemensamma 20-årige son hade bott med henne sedan föräldrarnas separation. Sonen drev ett eget företag med inriktning mot fastighetsskötsel och maskinerna som han använde förvarades på gården. Han hade för avsikt att fortsätta att bo med sin mamma och driva sitt företag.
Hovrätten kom, med ledning av det som ovan sagts, fram till att ingen av parterna hade större behov än den andra att få gården sig tilldelad. Att sonen bodde på gården och ville fortsätta att göra det saknade enligt hovrätten betydelse. Hovrätten beslutade därför att gården skulle tillskiftas parterna med hälften vardera.