23 dec 12- och 9-årings vilja inte avgörande
Föräldrarna till en pojke och flicka separerade efter tio års relation och barnen bodde inledningsvis växelvis varannan vecka hos föräldrarna. Umgänget kom så småningom att upphöra helt och mamman begärde ensam vårdnad om barnen. Två åtal mot pappan avseende våld mot mamman och dottern ogillades och i vårdnadsutredningen hade båda barnen klart uttalat att de inte ville träffa sin pappa. I samband med hämtning och lämning av barnen vid umgängestillfällena hade det varit stora problem och barnen hade till och med rymt från honom, uppträtt respektlöst mot honom och även sjungit sånger om att de hatade honom.
Vårdnadsutredningen föreslog att föräldrarna skulle ha fortsatt gemensam vårdnad om barnen men att inget umgänge med pappan skulle fastställas.
Domstolen ansåg att de samarbetsproblem som föräldrarna hade inte var så stora att det kunde bli fråga om ensam vårdnad för mamman och att det kunde finnas en stor risk att barnen skulle förlora kontakten med sin pappa om mamman fick ensam vårdnad. Domstolen fann vidare att risken att pappan skulle bruka våld var mycket liten och den risken behövde inte ens beaktas. Även om man vanligtvis tar hänsyn till barns vilja så var förhållandet mellan föräldrarna i detta fall så infekterat att man ansåg att barnens ovilja att träffa sin pappa berodde på mammans inställning till honom och att man därför inte kunde ta någon hänsyn till barnens vilja i detta fall. Domstolen ville därför med sin dom särskilt meddela barnen att de ”har rätt” till umgänge med sin pappa.