03 feb Svea Hovrätt ger pappa dömd för barnmisshandel ensam vårdnad då mamman anses sabotera umgänge
Pappan dömdes för misshandel av barnen år 2014. Barnen, födda 2007 och 2010, har därefter bott tillsammans med mamman och inte haft något fungerande umgänge med pappan. När målet avgjordes 2019-02-01 hade barnen inte träffat pappan sedan 2016 trots flera rättsprocesser och beslut om umgänge. Barnen har uttalat att de inte vill träffa pappan och mamman har i fråga om umgänge hänvisat barnens vilja och ansett att barnen själva måste få bestämma om de vill träffa pappan eller inte.
Hovrätten konstaterar att mamman genom att hänvisa till barnens vilja inte har gjort allt hon kan för att förmå barnen att umgås med pappan och att hon i en så avgörande fråga som barnens relation till en förälder inte kan överlämna bestämmanderätten till små barn (8,5 år och nästan 12 år). Hovrätten påpekar också att mamman som boendeförälder har ett stort ansvar att använda sin föräldraauktoritet för att förmå barnen att träffa pappan vilket hon inte anses ha gjort. Att modern inte aktivt verkat för att barnen ska ha en nära och god relation till fadern gör att hovrätten ifrågasätter hennes lämplighet som vårdnadshavare och boendeförälder. Hovrätten finner vidare att mamman aktivt, och på ett sätt som skadar barnen, motverkat deras rätt och möjlighet till en god relation med pappan och att detta, oavsett vad som tidigare har förevarit i familjen, är mycket allvarligt. Utöver detta har mamman brustit i sin skyldighet att lämna information till pappan kring förhållanden som kan främja umgänget.
Vad gäller pappan konstaterar hovrätten att pappan tidigare är dömd för misshandel av barnen men att utredningen i målet visar att pappan ändå är lämplig som vårdnadshavare i dag. Pappan anses vara den av föräldrarna som bäst kan tillgodose barnens behov av båda föräldrar och han anförtros därför ensam vårdnad om barnen.
Av skälen framgår vidare att hovrätten anser de kortsiktiga negativa effekterna av den stora förändringen för barnen (dvs att flytta från den förälder som de alltid bott tillsammans med till någon som de inte har någon egentlig relation till) vägs upp av de långsiktiga konsekvenserna innebärande att barnen tillförsäkras en relation till båda sina föräldrar. Något umgänge mellan barnen och mamman beslutas inte om och detta då barnen enligt hovrätten måste ges en chans att återknyta till pappan innan umgänge med mamman kan komma igång och då i samråd med lämplig instans.
Hovrätten tar i detta avgörande således ingen som helst hänsyn till att barnen tydligt uttryckt att de inte vill träffa pappan utan man konstaterar istället att barnen, som är 8,5 och nästan 12 år gamla, ännu inte uppnått sådan ålder och mognad att deras vilja kan tillmätas avgörande betydelse i frågan. Hovrätten tar inte heller någon som helst hänsyn till det våld som pappan bevisligen utsatt barnen för.
Detta rättsfall är intressant då det visar hur stark föräldrarätten är i Sverige och hur lite man bryr sig om hur barn upplever sin situation. Dessa barn har bott hos sin mamma i merparten av sina liv och det har inte träffat pappan alls sedan 2016. De har alltså ingen egentlig relation till honom. Utöver att barnen inte har någon egentlig relation till sin pappa är han också dömd för våld mot barnen och till det kommer att barnen tydligt uttalar att de inte vill träffa pappan. Domstolen finner trots detta att det är bäst för barnen att överflyttas till pappan utifrån att mamman inte aktivt verkat för umgänge.
Vi tycker att det är anmärkningsvärt hur domstolen resonerar kring lämpligheten hos vårdnadshavare. En mamma som lyssnar till barnens vilja och inte tvingar barnen till ett umgänge med en våldsutövande pappa får lämpligheten som vårdnadshavare och boendeförälder ifrågasatt. Hovrätten påtalar att mamman bör använda sin ”föräldraauktoritet” och påverka barnen till att vilja träffa en pappa som utövat våld mot dem. När mamman misslyckas med detta anses hon mindre lämplig som vårdnadshavare medan pappan som är dömd för våld mot barnen däremot anses vara lämplig som vårdnadshavare. Hur kan detta vara möjligt?
Mamman hade i det här fallet tagit barnen till umgängesstödet och hon var också positiv till umgänge så länge barnen själva uttryckte att de ville träffa sin pappa. Det ansågs uppenbarligen inte tillräckligt. Vår fråga blir då vad mamman mer skulle ha gjort?
Hovrätten påtalar att det är av vikt för barnen att få bygga upp en relation till sin pappa och att bilda sig en egen uppfattning om vem han är. Att barnen uttryck en ovilja till att träffa sin pappa och att de utsatts för våld av honom är därmed inget som hovrätten bedömer som en egen vilja eller för den delen en egen upplevelse av sin pappa. Detta visar på det som vi ofta ser i domstolen, nämligen att varken våld mot barn eller barnens vilja beaktas i någon större utsträckning liksom att när barn uttrycker en vilja är det något som bortses från eller som omvandlas till påverkan från den andra föräldern. Frågan är var barnens rätt i allt detta tog vägen?